Det här med att åka och para sin hona låter och känns ofta så självklart ända fram till den dag då man står där och det plötsligt är dags.

Många nya har ofta för bråttom, de har inte erfarenheten att läsa av sin hona, de är oroliga för att missa ”fönstret”, även vi gamla erfarna rävar som sysslat med detta i 20 år eller mer kan känna oss osäkra i detta läget om vi har en ny hona vi inte känner.

En del honor är långlöpare, dvs. de höglöper i många dagar i sträck, dessa får man verkligen vänta ut, jag hade en som löpte i 21 dagar med en dipp mitt i, hon löpte dock bara 1-2 gånger om året men henne kunde man inte åka med på dag 3 som så ofta används som riktmärke, henne fick man snarare vänta med att åka och para till hon var någonstans kring 7-9 dagar in i löpet.

Andra är superkorta, deras höglöp varar endast i 2-3 dagar, om du väntar till dag 3 så är honan på väg ut ur löpet, här gäller alltså det motsatta, var kvick i vändningarna.

Så när ska man då åka? Ja har du en ny hona så är det alltid bra att aldrig åka på första löpet, i de flesta fall kommer de ju igång innan alla tester är gjorda vilket gör att vi får chansen att notera kanske både 1 och 2 löp innan testerna är klara och det är dags för parningen. Men i vissa fall kanske honan mognar senare och löper första gången en bra bit efter 1-årsdagen, och eftersom vi inte vet hur ofta hon löper eller hur mycket kanske vi har bråttom med att åka iväg.
Håll koll på henne och när hon kommer i höglöp åk på dag 2 så du hinner observera en hel dag att hon verkligen ÄR i ordentligt löp. Och så är det bara att hoppas på det bästa.

Sen kommer vi ju till det här att se att honan ÄR i höglöp, ja här kan vi få problem. Många är väldigt tydliga och lätta att läsa, de rullar sig, de gapar, vrålar, ålar omkring platt på backen med baken upp och svansen åt sidan, de backar upp mot ben, fötter, soffor allt som kommer i deras väg.
Dessa sköna damer är ju enkla om än inte så trevliga att ha att göra med när de löper. En del förvarnar innan löp genom att börja markera på godtyckliga ur deras synvinkel fantastiska ställen, för oss inte fullt så fantastiskt, dessa damer annonserar ju sitt kommande löp mycket tydligt o vi kan förbereda oss. Men så har vi dessa tysta små damer som inte visar några som helst tydliga löp-tecken. Jag har själv haft en sådan dam, hon var så otydlig att jag fick släppa in en av mina egna hanar till henne när jag misstänkte löp för att vara säker, om han försökte bestiga henne (vilket han ALDRIG gjorde när hon inte var i löp) så visste jag att nu är det dags. Hennes enda tecken på löp var att hon gick vid ytterdörren någon enstaka gång då och då och kuttrade lite.
I dessa damers fall får man vara uppmärksam på förändringar om än aldrig så små, är hon extra kelen? Pratar hon aningen mer än vanlig?
Jag brukar kolla dessa genom att ta tag i dem i nacken o så klia dem lite på sidan vid bakbenen om de åker ner platt på backen och lägger svansen åt sidan och gärna skottar med bakbenen, är det ett löp-tecken.
Många gör felet att tro att det är när katten skjuter upp rumpan i vädret när man killar dem på baken som de löper, det stämmer inte, katten har doftkörtlar mitt uppe på ryggen, de om man stryker en katt vilken som helst även en kastrat på bakdelen vid svansroten kommer de att höja upp den mot handen. Katten skall alltså inte upp i luften utan ner mot golvet.

Hos hanen:
Det här med hane är heller inte alltid så lätt, här finns en massa att tänka på.

Inte alla hanar/honor gillar varandra ens vid löp, en del hanar hoppar på och nästan våldtar vad som än kommer i deras väg, andra är mer gentlemän och väntar på klartecken från honan. En del får honan dit de vill med list.

Honor och hanar som från uppväxten gått ihop vill inte alltid para varandra, många gånger är de hyfsat urskiljningslösa vilket ställer till det för oss om de lyckas öppna dörrar och para någon de absolut inte var tänkt att para. Men ibland kan det vara tvärtom, de är en perfekt match med varandra och sen vill de bara inte till vår stora förtvivlan, i dessa fall kan det hjälpa att separera dem under en längre period.

Hanar som är extremt snälla och timida kan bli skrämda om deras första hona på parning är en äkta bitch, och det kan bli så illa att de aldrig törs para igen så att para en nybörjare med en äldre erfaren är ofta en god idé.

Har man en lite tuffare hona är det många gånger en bra idé att para henne med en hane som parningsmässigt är lite tuffare och inte välja den mest försiktiga gossen. 

Av: Malin Sundqvist