Höftledsdysplasi är ärftligt och vanligare hos stora katter

Att man röntgar höfterna på hundar, känner de flesta till och få ifrågasätter detta, men av någon anledning så orsakar samma koll på katter rynkade ögonbryn, ifrågasättande miner och kommentarer men saken är att problemet finns även hos våra katter. Hälsoprogrammet för Höftledsdysplasi på Maine Coon, startades här i Sverige år 2000 vilket i skrivande stund är 23 år sedan. Hälsoprogrammet startades, eftersom det fanns tecken på att rasen kunde ha problem med höftledsdysplasi. Det visade sig mycket riktigt att höftledsdysplasi var relativt vanligt – cirka 35–40 procent av katterna var drabbade.

Vad är då Höftledsdysplasi eller HD förkortat?
HD är en defekt i ledskålen i bäckenet, vilket innebär att ledskålen inte är så djup som den normalt borde vara, detta leder till att höftledskulan inte passar i ledskålen på ett bra sätt, vilket i sin tur leder till att ytorna börjar skava mot varandra på ett felaktigt sätt. När detta sker nöts brosket som finns där som smörjmedel mellan höftledskulan och höftledsskålen ned och kvar blir bara ben. Eftersom kroppen inte kan producera nytt brosk kommer ben att nötas mot ben när djuret går, något som är mycket smärtsamt.
Kroppen försöker reparera skadan genom benpålagringar, vilket tyvärr bara förvärrar situationen ytterligare.

Katter är generellt sett mycket duktiga på att dölja smärta och de kan lida av HD utan att halta överhuvudtaget. Istället kan de röra sig mer försiktigt eller mindre än vad katter gör normalt och de kan också undvika att hoppa. Katter med en lindrig grad HD kanske inte alls lider av det, medan andra katter har så ont att de måste avlivas redan i tidig ålder. Eftersom katter sällan visar några tecken på att de har ont har denna typ av problem sällan dragit till sig någon större uppmärksamhet. Enligt forskare är det troligen en av anledningarna till att katter inom vissa raser idag har en ökad risk att drabbas av HD.

Några bilder på höfter med olika grad av HD
Normal - Normal	1 - 1
2-2	3-2

Ärftlighet?

HD är ärftligt! Men det är inte fastställt exakt hur HD nedärvs men man anser att HD nedärvs polygent recessivt.
Polgent recessivt, betyder att det är flera gener som är involverade och styr om katten utvecklar HD eller inte (samma som på hund).

Katten måste ärva en defekt version av en eller flera gener från båda sina föräldrar för att symptom ska uppstå.
Det är antagligen därför problemet ses som så lurigt, då man mycket väl kan para två katter som har bedömts ha bra höftledsstatus, men som ändå får avkommor med dåliga höfter och det finns de som parat katter med dåliga höfter och som fått avkommor med helt normala höfter.
En katt kan alltså bära på anlaget för HD, men har själv fina höfter. 

Tyvärr vet vi idag inte vilka gener som är involverade i uppkomsten av HD, hade vi vetat detta hade allt varit så mycket lättare.
Istället rekommenderas det att varje katt som ska användas i avel bedöms av en specialist med hjälp av röntgen för att se om dess status är bra eller dålig.
Det garanterar som sagt inte att avkomman blir fri från höftledsproblem, men det minskar betydligt risken för att avkommorna ska drabbas, detta kan man tydligt se från hälsoprogrammets statistik.

Hälsoprogrammets rekommendationer

Hälsoprogrammets rekommendationerna är att alla maine cooner ska testas för HD innan de används i avel. Syftet är att minska HD inom rasen. HD-graderingen görs för varje höftled och delas in i graderna "normal", "1", "2" och "3", där normal till grad 1 (på sämsta höft) är godkänt att användas i avel.

Katter med grad 1 ska uteslutande paras med en katt med normal HD-status.

Grad 2 och 3 klassas som måttlig till grav HD och de katterna ska inte användas i avel.

Avkommor efter föräldrar parade enligt Hälsoprogrammets rekommendationer får bättre höfter än avkommor efter föräldrar där man inte känner till höftledsstatusen alls.
Här finns en artikel med statistik om ni vill förtjupa er mer i detta: HD Analys för Maine Coon (Del 2).

Fungerar hälsoprogrammet verkligen, när det nu fortfarande är så många som faktiskt får HD?

2019 släpptes resultatet från en stor studie som gjorts hos SLU, de ville se huruvida hälsoprogrammet hade avsedd effekt eller inte.
De var oroade av att andelen katter med HD fortfarande var så hög trots avel i enlighet med hälsoprogrammets rekommendationer. Frekvensen för HD låg bland de undersökta katterna mer eller mindre på samma nivå som när hälsoprogrammet startade. Detta gav sken av att programmet inte fungerade.

Men när en forskare på SLU, Matt Low bröt ner statistiken efter släktskap kunde man se att hälsoprogrammet faktiskt var effektivt. 
De katter som härstammade från inidivider som avlats i enlighet med hälsoprogrammets rekommendationer, hade mindre förekomst och mildare former av HD.

Men under dessa 20 år som hälsoprogrammet funnits hade också andra saker skett, vilket ger en förklaring till varför förekomsten ännu är relativt hög bland de årligen testade katterna.
Antalet Maine Coon som röntgas är många fler idag vilket leder till att man upptäcker fler drabbade 
Uppfödare runt om i världen har fått upp ögonen för hälsoprogrammet och börjat testa sina katter som då har en när det gäller HD okänd bakgrund.
I denna studie säger man också att katterna generellt blivit större, vilket har visat sig ha betydelse, när de analyserade data kunde forskarna se ett samband mellan stora katter och höftledsdysplasi. De gjorde då ett val att studera kopplingen mellan gener för storlek på katten och förekomsten av höftledsdysplasi närmare. De kunde konstatera att när rasens katter ökar i storlek så blir höfterna sämre. Av den orsaken bör vi undvika att selektera för ytterligare storlek i aveln.

Som tur är för såväl uppfödare som katter, går det att minska förekomsten av höftledsdysplasi med hjälp av hälsoprogram och selektiv avel.

Bildbank HD

Källor:
https://www.slu.se/ew-nyheter/2019/11/hoftledsdysplasi-ar-arftligt-och-vanligare-hos-stora-katter/
https://www.nature.com/articles/s41598-019-53904-w